2009 deltog jag SM6VJA och Håkan SM6EQO för första gången i 160-meterstesten CQ-160 på telegrafi. Ingen av oss hade något bra QTH för övningen, så en stuga som stod till förfogande på Grötö i Göteborgs skärgård verkade vara ett bra alternativ. Väldigt nära vattnet och förhoppningsvis ont om störningar. Med mycket slit och släp fick vi dit en station och deltog i Multi-Singel klassen med 100W. Äventyret slutade med dunder och brak 13 timmar i förtid av att antennmasten gick av i den hårt piskande västliga vinden. Med blygsamma 230 000 poäng tömde vi whiskyflaskan i djupt svårmod och pallrade oss hem för att göra bakläxan till nästa gång.
I år tog vi sats inför ett nytt försök på samma QTH, denna gången med målet att dubbla poängen från i fjol, dvs en halv miljon poäng. Målet baserades på att en svensk singel-operatör nått ungefär det resultatet år 2009 och att vår station nog mer liknade en standard villaträdgårds -station än OH8X. QTH:t ligger nästan längst ut på ön och vägen dit är smala, igensnöade ko-stigar. Ca 100 kg utrustning forslades under en något sammanbiten stämning de 2 kilometrarna med skottkärra och en säckkärra som helt klart inte var gjord för vinterbruk. Väl framme riggades antennen upp, det gällde att ta vara på dagsljuset. Antennen var densamma som sist, en 18 meters Spiderbeam -mast. Istället för att ställa antennen på klippan beslöt vi oss för att prova en "saltvatten -jordad" inverterad L-vertikal, en lösning som en lågbandsexpedition till pacific förordat. Jordningen i vattnet var en aluminiumplåt på en halv kvadratmeter.Till denna lade vi 6 st radialer på isen. Denna gången hade vi med oss ett slutsteg, en Kenwood TL-922 som skulle bära fram våra signaler över de sju haven. Vi hade ingen separat mottaningarantenn, ingen andrastation och inget DX-cluster. Bara en station, vedkamin och tak över huvudet.
Testkvällen började bra med lite japaner i bruset. Vi fick ett JA-QSO trots att vi har ett berg i vägen mot JA. Däremot hade vi fri sikt från ost till nord-väst. Även denna gången saknade man en beaverage mot nordamerika, något vi borde ha tänkt mer på. Européerna är så starka att man inte kan urskilja en svag jänkare även om man har smala, skarpa filter på mindre än 250 Hz. Dom fanns oftast där men var kraftigt utstörda. Här tappade vi många multiplar även om många stater hamnade i loggen. Körandet svängde in på skift om 4-5 timmar. Håkan borrade sig fast på en frekvens och öste in QSO:n i loggen, medan jag på mina skift i lite större utsträckning
letade nya DXCC och delstater. Båda ingredienserna behövs, men det gäller att hitta rätt proportioner. Isen rörde sig något mer än vi hade tänkt. SM-stationerna vi hörde var alla starka, i synnerhet SJ2W, som nog hördes alla tider på dygnet. En del nordamerikanska stationer tyckes ha satt cw-datorn på "autopilot" och somnat vid radion, då de inte svarade på någon trots monstersignaler under morgonöppningen. Jordplåten som hivats i vattnet täcktes på ett dygn av 20 cm is. Likaså begravdes radialerna i isen när vatten från svallvågorna från fraktbåtarna och party-expressen till Kiel vällde in. Den dagliga 4-timmarspausen inföll ca mellan kl 10 och 14, då QSO-raten sjönk dramatiskt. Man nådde då med 600 W nätt och jämt tyskland. Under pausen intogs en god lunch och en pilsner på den enda lokala restaurangen. Det där med "radiotävling" möttes med försiktig skepsis på behörigt avstånd.
Vi uppnådde vårt mål. Poängskörden blev 503 360 fördelat på 1074 QSO, 24 delstater/provinser och 64 DXCC-länder. Demonteringen skulle påbörjas vid halv-sju tiden på måndag morgon, det var ju en arbetsdag och pikten kallade. Det behövdes ingen väckarklocka, menade Håkan och hänvisade till sin alldels exceptionella talang att vakna i god tid utan några som helst tekniska hjälpmedel. -Du kommer att vakna till puttrandet från kaffebryggaren klockan 06.00, sades det. Nåväl, det lät i alla fall trovärdigt. Ingen väckarklocka sattes och jag vaknade till fullt dagsljus utan kaffedoft men en yrvaken radioamatör skramlandes och rotandes med kaffeburken. Murphy besökte oss tack och lov inte under testen, men hann med ett besök på hemvägen. Ena hjulet på säckkärran kollapsade totalt, fälgen delade på sig. Så den fick man dra "med handbromsen i" över stock och sten. Erfarenheterna av att ha antennen på vattnet bör nog sägas vara goda. Visserligen hade vi ett slutsteg denna gången, men känslan var trots det att antennen gick bättre, även i mottagning av t ex USA-stationer. Vi kom överrens om att det inte finns någon anledning att upprepa denna expedition eftersom det inte är möjligt att bygga upp tillräckligt bra mottagningsantenner i alla önskvärda riktningar. Och får man inte upp antenner så har man ingen nytta av fler stationer heller. En överslagsräkning där man med t ex en beaverage mot USA skulle dubbla antalet stater och provinser i nord-amerika skulle inte öka antalet poäng till mer än ca 700 000, vilket nog inte ger någon bättre placering inom SM. En annan slutsats är att det vore mer rättvist om man även i SM också fick tillgång till hela 160-metersbandet. Då kan man ju jämföra sina resultat lite mer internationellt. Ett stort tack till stugägaren, kvinnan med lysande intelligens, nätt figur, överdådigt gott hjärta och bedårande charm, Katarina Hansson, samt Magnus SM6ZDN som utan att blinka lånade ut sitt slutsteg till två radioluffare med lyckönskningen "kör hårt, börjar det lukta bränt så dra ner lite på effekten".